Ja, som ni märker är mina besök och egna inlägg här på bloggen lite sporadiska just nu. Detta beror på att jag inte har samma ork längre.

Just nu är det väldigt tufft med mitt matmissbruk. Som ett led i att klara av detta och bli starkare har jag bestämt mig för att delta i 90 möten på 90 dagar. Det är möten med självhjälpsgrupper mot matmissbruk. Jag har fått en lista av en vän över alla telefonmöten som finns i USA. Så en gång om dagen ringer jag till ett telefonmöte i USA. Tack och lov för internet där jag kan ringa billigt! Jag har laddat ner ett program som heter Skype och via detta ringer jag jättebilligt. Ett möte i USA som är en timme långt kostar mig cirka 11 kronor.

Jag är jättetacksam för dessa möten, för de hjälper mig att hålla mig på banan. Att dagligen få prata med människor som säger att det fungerar betyder jättemycket. Alla telefonmöten följer samma manual, men temat för mötet varierar från möte till möte. Det finns en ledare för varje möte som ser till att det blir ett bra möte och att vi alla håller oss till det tema som är just för detta möte.

Givetvis är det också viktigt för mig att hålla kontakten med vännerna jag har i självhjälpsgruppen i staden där jag bor, men vi har bara ett möte i veckan och just nu behöver jag mer.

Jag känner redan nu att det hjälper mig att gå på ett möte om dagen. Men jag ska fortsätta tills jag har gjort mina 90 dagar. Det är precis som en kur antibiotika, efter ett par dagar så känner du dig bättre men för att få full effekt ska du äta hela kuren.

Så just nu går mycket tid åt att gå på telefonmöten och att se till att jag bara äter det som står på min matplan. Mat måste jag ha hemma och jag måste gå till affären och handla och emellanåt känns det jättejobbigt.

Ha en riktigt bra söndag och carpe diem!

Jag har varit en person som alltid ställt upp för alla, men nu har jag lärt mig att säga nej. För jag kom till den insikten att jag hade folk runt omkring mig som utnyttjade att jag alltid ställde upp. Till dessa människor sa jag nej och sedan försvann de ur mitt liv. Så mycket var vår vänskap värd, om den nu var värd ordet vänskap.

Men jag vågar även säga nej till människor som är mina vänner. Jag kan även idag ringa och ge återbud till någon som jag lovat att hjälpa utan att få dåligt samvete. Förut så pressade jag mig till att ställa upp, eftersom jag faktiskt hade lovat. Jag känner att jag mår så mycket bättre när jag tar hänsyn till vad jag vill, känner för, orkar med mm.

Det är tack vare 12-stegsprogrammet som jag blivit mer omtänsksam och snäll mot mig själv. För jag är faktiskt värd det!

Jag är jag och jag duger!

Ha det så gott mina vänner och hoppas att ni inte smälter bort i värmen! Kram

Som jag skrivit tidigare så har jag nu två sponsirer.

Sponsir 1 som bor 50 mil ifrån mig. Vi har kontakt via telefon och datorn, så det är inga större problem. För att lära känna varandra lite bättre, så har vi skrivit en presentation och även skickat foto till varandra. Det är alltid roligt att veta lite grann om den som jag sponsrar.

Sponsir 2 bor i samma stad, så vi träffas på "riktigt". Det är jättekul att sponsra andra, att se hur de går framåt och förändras. Precis som jag gjort.

Sponsir 1 har just nu tagit sitt 3:e steg. Steg nummer 4 är nog det jobbigaste, för det innebär "storstädning" i sitt liv. Men jag är helt övertygad om att det kommer att gå bra för henne.

Villighet och ärlighet är två ledord när det gäller att arbeta i 12-stegsprogrammet.

I morgon, lördag, ska jag åka till grannstaden för att vara med på en konferens för oss matmissbrukare som jobbar i 12-stegsprogrammet. Ska bli jättekul. Konferensen börjar reda ikväll, men jag orkar inte åka iväg ikväll utan satsar på en heldag i morgon. Det är alltid roligt att träffa människor som är i samma situation som en själv. Att få råd och tips av andra är roligt och intressant.

Jag önskar er alla en trevlig fredagskväll. Vet inte om jag hinner skriva något i morgon. Kram till er alla.

God lördag på er alla!

Kom på igår kväll att jag glömt tala om att jag fått en sponsir. En sponsir är en person som jag sponsrar i 12-stegs-programmet. Det är jättekul och viktigt för mig att ha en sponsir. Efter att ha gjort färdigt de 12 stegen, så ska jag ju fortsätta att tillämpa stegen i mitt vardagsliv, men utan en sponsir är det lätt att hamna i en slags bekvämlighetslunk. Men en sponsir tvingar mig att verkligen hålla mig i programmet. Kanonbra tycker jag.

Min sponsir bor 50 mil ifrån mig, men i dagens tekniska värld är det lätt som en plätt att hålla  kontakt. Via telefon, sms, chatt på nätet och mail. Hon är min första sponsir, så det känns lite läskigt. Jag får fråga min sponsor om råd och hjälp när jag känner mig rådvill. Det är jättekul att se hur en person jobbar sig framåt i programmet och veta att det sker tack vare mig, till en viss del. Största delen gör ju sponsiren själv genom att jobba med sig själv och de tolv stegen.

Igår ringde en vän från självhjälpsgruppen i staden  där jag bor och frågade om jag ville bli hennes sponsor. Självklart svarade jag. Så nu har jag två sponsirer. Att ha två sponsirer är nog tillräckligt, i alla fall när det är mina två första. Sponsir nummer 2 ska jag träffa i morgon, så nu måste jag sätta mig och kolla upp lite vad det är hon ska göra.

Carpe diem! Kram

Hejsan!

Eftersom jag varit halvtidssjukskriven sedan augusti -07, så var det dags att ha ett rehabmöte angående mig och min framtid. Medverkande, förutom jag, var en representant från f-kassan och en pa-konsulent och min "kära" rektor. Inte var det lätt att tala om hur jag tänker om framtiden, eftersom jag inte vet vad min extrema trötthet och höga sänka beror på. Min rektor frågade mig när jag tänkte börja jobba heltid igen. Jag tyckte det var en uridiotisk fråga, som inte gick att svara på. Men det sa jag naturligtvis inte. Utan jag började svammla om att jag självklart strävar efter att kunna jobba heltid igen och betonade för femtielfte gången att jag fortfarande inte vet vad jag lider av, men att utredning är på G. De bägge kvinnorna från f-kassan respektive pa-konsulenten var väldigt trevliga, skönt det. Jag var väldigt nöjd när jag gick därifrån.

Jag har alltid tyckt att det är svårt att säga vad jag tycker och tänker och framförallt till någon överordnande och när mina svar inte är kristallklara utan känns som om de kan ifrågasättas. Jag har haft svårt att försvara mig själv och mina åsikter.  Men samtalet idag gick jättebra. Märker att jag fått en styrka att framhäva mig själv och mina åsikter på ett helt annat sätt nu. Och det tackar jag 12-stegsprogrammet för mig. Givetvis framhäver jag inte mig själv ch mina åsikter på någon annans bekostnad. 

Önskar er alla en  skön tisdagskväll.

Kram

Hejsan!

I dagens tekniska värld kan jag "gå" på möten i tolvstegsprogrammet via telefon och även internet.

Har just nu varit på ett telefonmöte med andra som har matmissbruk. Det fungerar som ett vanligt möte med självhjälpsgruppen, men att det är deltagare från hela landet.

Efter mötet blev jag uppringd av en tjej som undrade om jag ville bli hennes sponsor. Jag har vissa krav på den som jag ska sponsra, bla att de ska följa en matplan som de fått en dietist. Eftersom vi har problem med maten är det viktigt att följa en matplan, så att vi inte äter för mycket eller för lite. När vi pratade så kom det fram att den här tjejen inte var villig att alltid följa sin matplan. Hon vågade inte tala om på sitt jobb att hon hade en matplan att följa. Det är mycket skam förknippat med matmissbruk och med vilket missbruk som helst egentligen. Eftersom hon inte var villig att följa sin matplan, kände jag att jag inte kunde bli hennes sponsor. Tyvärr, för jag vill hemskt gärna ha någon att sponsra. Vet att det är viktigt för mitt tillfrisknande att hjälpa andra.

Jag känner så att är hon inte villig att följa sin matplan alltid, så är risken stor att hon inte är villig att göra andra saker för att tillfriskna. Det finns en del inom henne som vill bestämma själv. Första steget i 12-stegs-programmet är faktiskt att erkänna att vi är maktlösa inför maten. Dvs att vi inte kan hantera maten själva. Steg 2 är att erkänna att vi behöver hjälp utifrån med maten. Steget talar om en kraft större än vår egen. Jag kände att den här tjejen inte tagit dessa två steg fullt ut.

Jag är lite kluven i mina tankar, har jag svikit denna tjej med mina krav?! Nej, jag tror inte det. Som jag skrev ovan, så tror jag inte att hon fullt ut förstått och verkligen tagit steg ett och två. Jag hoppas och ber att hon ska komma till insikt om vad hon måste göra. 

Kram

En droppe doppad i livets älv

har inte förmågan att flyta själv.

Det finns krav på varenda droppe.

Hjälp till att hålla de andra oppe!

Detta är ett citat av Tage Danielsson som jag gillar jättemycket. Vi som enskilda människor är beroende av varandra och vi har ett ansvar för varandra.

Igår kväll ringde en kompis och mådde jättedåligt. Hon är sjukskriven för utbrändhet, men får ingen hjälp av vården. Igår berättade hon att hennes tonåringar och deras pappa vänt sig emot henne. Hon var jätteledsen och jag kände: vad ska jag säga?  Ibland när vi har folk i vår närhet som behöver tröst är det inte alltid vi finner ord. Men jag talade om för henne att jag finns här för henne. Vi pratade i en timme och då frågade jag henne om hon kunde sova. Ja, det var väl lite si och så med det. Jag erbjöd mig att åka hem till henne och ge henne sömntabletter, som jag fick när jag blev sjukskriven. Visst ville hon ha dem. Så jag cyklade iväg och sedan stannade jag en stund hos henne. Vi satt i hennes soffa och pratade. När jag kom hem var klockan långt efter läggdags för mig. Men vad gjorde det! Det kändes jätteskönt att kunna hjälpa en kompis. Jag somnade snabbt och sov jättegott.

Visst, är det så att du kanske har någon kompis/arbetskamrat/granne som du inte sett eller hört något ifrån på länge. Det kanske är dags att höra av sig och fråga hur hon/han har det. Vi finns här på denna jord för varandra. Glöm inte det.

Ha en underbar kväll och sköt om er. Kramar

När jag gjort färdigt 12-stegsprogrammet fick jag möjlighet att sätta upp mitt namn och telefonnummer på sponsorlistan. Det innebär att andra människor kan ringa mig för att få råd och stöd eller bara att prata en liten stund.

Idag fick jag telefon av en tjej. Vi känner inte varandra, utan hon hade bara slagit ett nummer på sponsorlistan och det råkade var mitt. Vi hade ett fint samtal. Hon tyckte att det var lite jobbigt just nu, hon hade tagit ett återfall, och jag försökte hjälpa henne att komma på varför det hade hänt. Jodå, innerst inne visste hon varför och hon tyckte att det var lättare att berätta det för en okänd. Det kändes skönt att kunna ge lite hjälp och stöd till henne.

Vi pratade om att göra misstag. Att göra ett  misstag ger oss lärdom, att upprepa samma misstag är dumhet! Så sant så. Vad gick fel och varför? Vad kan jag göra nästa gång för att undvika detta? Dessa frågor bör vi ställa till oss själva när vi gör misstag, för att slippa göra dumheter. Dvs att upprepa samma misstag igen.

Ha en bra söndag och gräm er inte över era misstag utan dra lärdom av dem.

Kram till er alla.